Födelsedagar i allmänhet har en tendens att vara ganska trevliga. Tårta, presenter, kanske frukost på sängen och ett kalas. Vänner som tar sig tid att komma ihåg en och bekräfta att en finns, om så bara genom att säga “grattis, du överlevde ännu ett år, vilken bedrift”. Det får vara hur kommersiellt och överhajpat det vill, jag tänker ändå försvara det som en legitim anledning att fira livet i största allmänhet.
Vet inte om jag kan plocka ut en favorit. När jag var mindre firade jag alltid ihop med min syster, som är född på samma dag. På senare år har vi faktiskt gått tillbaka till att göra det. Den födelsedag som dock kommer mig till minnes är min nittonde. Jag hade just flyttat till en ny stad och kände inte så många än. Jag hade nämnt för ett par av mina kursare att det var min födelsedag och att de gärna fick göra mig sällskap till puben på kvällen, men tänkte annars inte fira på något särskilt sätt. Så kom jag dit på kvällen, och de hade dragit ihop en massa folk vid ett bord, och skaffat både tårta och presenter till mig. Sjöng gjorde de också. Det var så totalt oväntat, och det gjorde mig jätteglad. Det kändes liksom som om folk brydde sig om mig på riktigt.
