Kärlek alltså. Komplicerade saker. Fast måste det verkligen vara så? Jag vill tro att det finns en väldigt enkel approach, som fungerar och som skapar mer lycka än ångest i det stora hela. Jag inte bara vill tro det, jag tänker tro det, och leva som om jag vore helt och fullständigt övertygad om saken. Naivt? Ja säkert, som tusan. Men jag låter gärna naiviteten vara en drivande kraft i mitt liv, långt hellre än passiviteten. Visst är det bra att vara skeptisk, och mitt favoritsätt att vara det på är att vara kreativt naiv tills det skiter sig. En slags empirisk approach till livet.
Vad är jag ute efter då, när det kommer till kärlek? Det har tagit mig en stund att söka mig fram till svaret på den frågan, men jag tror mig äntligen ha hittat det. Det jag vill ha, som jag skattar över i princip allt annat, är frihet. Inte vilken frihet som helst, utan känslomässig frihet. Frihet att älska vem som helst, och frihet att uttrycka min kärlek och mina känslor utan att bli ifrågasatt. Frihet att ändra mig, frihet att säga förlåt och bli förlåten om jag sårar någon, frihet att lära mig av mina misstag utan att ta tillbaka någonting som är oåterkalleligt. Frihet att strunta i att tänka särskilt mycket på framtiden, och frihet att ta alla konsekvenser för mitt handlande. Frihet att inte låta svartsjuka diktera hur jag skall leva mitt liv.
För visst är det så att svartsjuka finns, även i polyamorösa sammanhang. Men istället för att förneka och försöka förbjuda bort den så föredrar jag att erkänna den, ifrågasätta den, och ta upp den för diskussion. För att sedan så långt som det är möjligt bryta ner den eller arbeta sig runt den. Det går att göra, och är alltid värdare ett försök än att kapitulera. Svartsjuka är inte romantiskt och inte ett tecken på äkta kärlek, utan bara en destruktiv känsla.
Jag kräver inte mycket i mina relationer. Fullständig frihet och ärlighet, det är det enda jag vill ha. Nog för att kravlöshet också kan vara ett krav, men det är det enda kravet jag personligen tycker är rimligt. Jag vill inte ägas av någon, och jag vill heller inte äga någon annan. Jag kan ge en jävla massa kärlek ändå, utan att lova bort hela mig. Dessutom vill jag inte lova någonting jag inte vet att jag kan och vill hålla, så jag lovar mycket sällan saker. Jag vill leva utan krav, både när det kommer till att ge och ta. I stället för outtalade förväntningar vill jag ha uttalade friheter. Och när det kommer till ärlighet så är det inte någon satans “don’t-ask-don’t-tell-policy” jag vill åt, utan aktiv ärlighet. Brutal ärlighet, allra helst. Inte nödvändigtvis otrevlig sådan, men frekventa medvetna försök till kommunikation.
Gör vad du vill med vem du vill, så länge du är ärlig och kan prata om det. Det är den enda regeln jag vill följa, och den enda jag vill be någon annan följa. Friheten är enkel och straightforward. Det är just ärligheten som är den aktiva biten, som utöver rent fysisk romantik är vad som skiljer ett romantiskt förhållande från ett vänskapsförhållande i min värld. Klart jag uppskattar ärlighet, gärna aktiv sådan, i alla lägen, men just en uttalad önskan om den är något jag kräver i alla mina kärleksförhållanden. Därför att jag tycker att den behövs, att kärleken förtjänar det, och att det gör förhållanden så fruktansvärt mycket mer intressanta.
Det är inte alltid enkelt, och det är långtifrån självklart, det här med frihet och ärlighet. Men jag vill att det skall vara det, det är därför jag aktivt trycker så hårt på det. Men det skall alltid vara ett frivilligt beslut, hur en vill leva. Så fastän jag finner tanken på att vilja begränsa någon en älskar genom att stänga in denne i regler i en monogam relation absurd betyder inte det att jag tänker försöka hindra andra från att leva sina liv enligt vilka galenskaper de än är övertygade om är bra för dem. Kanske är de det, vad vet jag? Vi funkar ju ändå på olika sätt som människor, och dessutom föredrar jag att folk som inte har med saken att göra inte lägger sig i mitt sätt att leva. Respekt, liksom. Men jag tänker inte längre dra mig för att upplysa om att det finns alternativ till de traditionella mönster som relationer slentrianmässigt har en tendens att glida in i. Medvetenhet, det vill jag uppnå.
Jag vill också poängtera att det inte är såhär alla polyamorösa väljer att leva. Det finns väldigt många sätt att göra det på, och det behöver inte ens se likadant ut i alla ens förhållanden. Själv tycker jag att det allra finaste som går att ge någon en älskar är frihet. Frihet och ärlighet. Det är så jag fungerar, så jag väljer att leva, och det fungerar fantastiskt jäkla bra för mig för stunden. Kanske faller det inom ramarna för någon form av relationsanarki, men det är en definitionsfråga som mår bäst av att diskuteras över en kopp te. För all del, jag gillar att diskutera. Så fråga på om något är oklart, eller hacka sönder min moral i småbitar! Stolthet är inte riktigt min grej, och mina åsikter är böjbara.
Vem vill ha stolthet, när man kan få den man vill ha?
Vad skall jag med värdighet, när jag kan ha det bra?
Integritet, vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig.
Kärlek och frihet,
Winterdragon
Håller med om att ärlighet är vad jag söker av relationer. Total uppriktighet, annars kan det vara. Däremot tycker jag att det är svårare att säga exakt vad kärlek håller för mening för mig. Ett samvarande på lika villkor, att alla parter äger rätten att uttrycka sig inför varandra, kan vara en beskrivning på vad begreppet kärlek innefattar enligt mig. Jag är förvånad, att inte fler skriver om ämnet, trots att det grubblas och upplevs så ofta! Hittade mycket i din text som satte ord på mitt eget förhållande till ordet.