Jag plockade upp min cello idag för i princip första gången på tre år. Tre år är en evighet, och på samma gång ingen tid alls. Det har hänt så mycket med mig sedan senast, men cellon verkade ha förblivit densamma. Mina fingrar kom ihåg var tonerna ligger, och fastän det kändes lite stelt och klumpigt så verkade högerhanden minnas hur stråken skall användas.
Jag begav mig iväg för att spela folkmusik, med ett spelmanslag här i stan. Jag har aldrig spelat folkmusik förut, mitt gehör är inget vidare, och utan noter blir jag mer än lovligt handfallen. Men det verkade så roligt, och jag hade ju faktiskt blivit inbjuden. Så jag tog mig dit, utan att veta vad jag skulle vänta mig och livrädd för att bli utkastad.
Det var skitläskigt! Vi satt i en ring och det spelades en massa låtar som nästan alla verkade kunna. Själv lyckades jag i bästa fall lista ut vilken tonart låten gick i, men inte ens nästan spela med. Men alla var så snälla, glada och trevliga! Det var inte ens någon provspelning, och folk sa att det var okej att pröva och göra fel, och att jag säkert skulle lära mig med tiden. Ingen frågade vilken skola jag gått på eller vilken lärare jag haft, utan bara vad jag tyckte om att spela för musik.
En hel världs skillnad från den klassiska musikens symfoniorkestrar. Ungefär samma skillnad jag har upplevt mellan folkhögskola och universitetet. En skillnad som tilltalar mig oerhört efter bara detta korta intryck. Jag vill så gärna bli en del av det här. Så jag skall tillbaka dit nästa vecka, och sedan igen och igen. Jag tänker lära mig, hur lång tid det än kommer ta. För så pass kass som jag är nu kan jag ju bara bli bättre. Och det här verkar vara så sjukt fint.
Kärlek och folkmusik,
Winterdragon
