Jag hittade min gamla blogg härom dagen. Den finns fortfarande där ute på internätet om en vet var en skall leta. Tänk att det var över tio år sedan jag började blogga. Den som skriver påminner om mig på många sätt, ibland pinsamt mycket, men är också ganska mycket mer av en idiot än vad jag tror mig vara nu. Säkert kommer jag tänka samma sak om dessa skriverier om ytterligare tio år. Om jag skulle skicka ett brev till mig då så skulle jag skriva så här:
Kära sjuttonåring,
Om du bara visste. Om du bara visste vem du skall bli, och vad du skall vara med om. Så mycket glädje och så mycket smärta du har framför dig. Så mycket du har att lära dig. Så mycket du fortfarande kommer ha kvar att lära dig om tio år.
Vet du vad en av dina bästa egenskaper är? Att du är så öppensinnig. Det sa en person som älskar dig idag. En person du inte har träffat än, men som kommer att fullständigt ta dig med storm. Du kommer träffa fler sådana människor än du trodde var möjligt.
Släpp in dem. Det värsta du kan göra mot dig själv är att bygga murar runt ditt hjärta. Ja, du kommer bli sårad, men vad som spelar roll i längden är vad du gör efteråt. Försök vara lite mindre av en självisk idiot för varje misstag du gör så kommer du bli en fantastiskt fin människa.
Men glöm inte bort dig själv. Sluta döma dig själv så hårt, och sluta låta dig kvävas av stress, annars kommer det sätta djupa spår i ditt psyke. Jag vet, det är inte lätt. Du kommer kanske aldrig att sluta vilja för mycket. Men livet ordnar sig fastän du inte hinner allt.
Och sinnesfrid ligger redan och väntar i ditt hjärta, även om det kommer dröja länge innan du fattar att denna insikt är precis vad som väntar på andra sidan äventyren. Du är fin. Du är bra. Du är älskad. Och du är aldrig någonsin ensam.
Kramar från ditt framtida jag
