Jag har tänkt på det där med att göra någonting meningsfullt av sitt liv. Jag skulle nog kunna drömma, fantisera, skriva ihop en motivering till att ägna mitt liv åt ungefär vad som helst. Få det att kännas värt, eller framför allt sammanhängande. Men så fort jag erkänner att jag har den kraften så tappar den sin verkan. Då blir det så tydligt att allt sånt där bara är tomma ord. En charad som kan avslöjas när som helst, vid minsta motgång. Å andra sidan är det väl bra att snabbt kunna skriva om sitt livsöde. Jag behöver inte välja en väg att föjla till varje pris. Men ändå. Jag vet inte om jag orkar låtsas ha något djupt motiverande som ligger bakom vad jag väljer att ägna mig åt. Är det inte bättre att bara erkänna hur ytligt allt det där pratet om drivkraft, mål och mening egentligen är? Bara svepskäl för att vi inte skall känna oss som primitiva vildar när vi gör vad våra njutningslystna sinnen dikterar? Inte ens njutning, för den delen. Inte bara det. Det finns så mycket annat som spelar in, som vana, grupptryck, tradition (som för övrigt bara är grupptryck från döda människor), och kanske i många fall ren masochism. Ett envetet hopp om att få en episk belöning eller åtminstone undvika ett straff, någon gång i framtiden eller rent av i efterlivet. Det där hoppet, eller den där rädslan, blir till ett sjukligt behov av att motivera sina handlingar, att bygga ihop narrativ av händelser som beror mer på väder och omständigheter än på den fria viljan.
Ändå vill jag inte trilla ner i den här nihilistiska gropen jag håller på att gräva åt mig själv med mina tankar. Nog måste det väl finnas något annat sätt att vilja och orka leva. Men vilket?
Mening schmening,
Winterdragon
