Jag fick prova att åka motorcykel härom veckan. Jag körde inte ens, bara åkte med. Allt jag kände var ångest. En orimlig skräck som fick katastroftankarna att avlösa varandra. Tänk om jag dör nu. Jag är så jävla dum i huvudet som frivilligt gör det här. Tänk vad mycket viktigt i livet jag kommer gå miste om ifall jag dör på en jävla motorcykel. Varför gör jag det här?
Inte ett spår av den berusande glädje som brukade uppfylla mig när jag fick susa fram på en stålhäst. Inte en tillstymmelse till frihet, snarare en kvävande klaustrofobi.
Visst har jag blivit skraj. Inte för att jag trodde att jag kunde komma undan att bli påkörd av en skåpbil, så att motorcykeln blev kaputt och jag fick några brutna ben att läka, utan att rädslan satte sig i kroppen. Speciellt inte med tanke på att jag sedan inte så mycket som gick i närheten av en motorcykel på nio månader.
Nu måste jag ställa mig frågan: är det värt att försöka hitta tillbaka till den där körglädjen? Det skaver extra mycket eftersom att köra motorcykel liksom blivit en del av min identitet. Jag är stolt över att kalla mig motorcyklist, uppskattar att betraktas som en person som är modig och som gillar fart och fläkt. Min lista av drömresor på motorcykel är lång. För att inte tala om hur mycket tid, pengar och ansträngning jag ägnat åt att ta det där förbaskade körkortet och till och med lära mig meka lite grann. Jag kan inte låta bli att känna att allt det har varit förgäves, om jag lägger ner hobbyn helt.
Samtidigt har ju mitt intresse för motorcyklar ända från början varit förknippat med ett visst mått av skam. Hur kan jag kalla mig själv miljöaktivist och samtidigt fara runt på ett bensindrivet fordon av ingen annan anledning än för mitt eget höga nöjes skull? Och gör det mig verkligen mindre stressad att färdas i en sådan hastighet att själen inte hinner ikapp? Och vill jag verkligen drastiskt minska mina chanser för att livet jag håller så kärt inte plötsligt skall släckas ut?
Är det värt att jaga efter en svunnen eufori? Är det värt att klamra mig fast vid just den biten av mitt ego? Eller är det dags att låta motorcykeldrömmarna dö? Just nu vet jag verkligen inte. Jag vet bara att jag mår illa vid blotta tanken på allt MC-relaterat.
Kärlek och ångest,
Winterdragon
