Tänk vilken glädje som kan bubbla upp, helt spontant en tisdagkväll på väg hem från jobbet. Trots cykelpendling tolv kilometer enkel väg, bryter ett stort leende fram, som solen mellan molnen. Trots regn och vind och oändligt många trapphus och att jag behövde jobba över i mer än en timme. Jag borde vara slutkörd. Jo, visst är jag trött. Men jag orkar. Jag kollapsar inte längre i en snyftande hög så fort jag kommit innanför dörren. Jag orkar göra mer än att grymta “hej, trött” när mina kollektivkamrater frågar hur dagen har varit. Jag står upp. Jag vill göra mer med min fritid än att lägga mig på soffan och dö. Livet har börjat handla om mer än att överleva dagen igen.
Jag måste ha växt mig starkare. I lungor, ben, hjärta och sinne. Kanske överromantiserar jag kroppsarbete, men så här tillfredsställd kände jag mig aldrig någonsin efter en dag på universitetet. Jag tror att det mesta av tillståndet vi kallar lycka sitter i kroppen, ändå.
Kärlek och styrka,
Winterdragon
