Nu vet jag varför vissa erfarenheter kan kännas så tomma. Vi hungrar efter narrativ. Om ögonblick inte går att knyta ihop till en sammanhängande historia så spelar de ingen roll. Vi står ju inte ut med berättelser som ser ut så. Om en scen inte för handlingen framåt, eller på något sätt förstärker berättelsens tema, så är den onödig. Stryk den, den tar bara fokus från det väsentliga. Vi vill att våra liv skall fungera så. Att det skall finnas en utveckling, att varje erfarenhet leder vidare mot en annan. Det är denna hunger efter ett sammanhängande narrativ som känslan av mening bottnar i. Det är därför vi har konstruerat begreppet mening över huvud taget. Ingenting kan ju vara meningsfullt i sig själv, orelaterat till allting annat. Mening handlar alltid om att uppnå, om strävan efter ett mål. Är det livets inneboende tendens att vilja fortplanta sig själv som är roten till denna strävan? Vilket annat mål kan vara så universellt att det borrat in sig så djupt i vårt sätt att vara? Att lämna någonting efter sig, att se till att existensen får glädjas åt sig själv även efter att individens temporära gestalt har skingrats för tidens vindar? Helvete, vad poetisk det går att vara. Men jag skiter i om jag låter pretentiös, för det är så mycket som klarnar när jag låter mina kringirrande tankar generera nedskrivna ord. Ändå. Bara för att jag har listat ut att det förhåller sig på det här viset, betyder inte det att jag är immun mot effekten av verklighetens beskaffenhet. Så även om jag vet att varje känsla av mening jag lyckas uppnå egentligen ekar tom… spelar det egentligen ingen roll. Jag har insett att jag lever i en simulering, så att säga, och förstått att jag inte kan leva utanför den. Då är det väl bara att utnyttja systemet så gott jag kan för att uppnå inre frid, nu när jag äntligen har lärt mig reglerna. Jag behöver knyta ihop mitt liv.
 |
| Umgänge med träd på vårvinterns sista skidtur. |
 |
| Premiärbad i en jokk i april. Kallt som det isiga smältvatten det var, men så länge vattnet är flytande badar jag gärna. |
Det kommer ta ett tag att landa i en tillvaro jag mår bra av, men den här vintern har lärt mig mycket om vad jag behöver. Tid i stillhet, är en sådan sak, för utan utrymme för reflektion blir även en konstant ström av euforiska kickar till en neurotisk sörja. Kontakt med naturen, är en annan väsentlighet. Jag behöver fysiskt känna jorden omge mig, vältra mig i väder och växtlighet så ofta jag kan. Jag behöver vänner jag kan lita på och någon jag kan ringa mitt i natten. Jag behöver fysisk kontakt och att vara kreativ tillsammans med andra. Jag behöver musik och dans. Jag behöver få vara fri, och jag behöver ett hem att återvända till. Jag behöver någonting att sträva efter, någonting stort (men inte alltför stort) att bygga. Nu återstår bara att bestämma mig för vad. Och så fortsätta leva. Det går ändå rätt så jäkla bra med den saken.
Kärlek och liv,
Winterdragon
