Jävlar vad jag är positiv och gör en massa saker! Men det sitter någon slags demon innanför mina revben och liksom gnager på mitt hjärta. Den gör kroppen tung och sinnet oroligt. Det skall inte kännas så nästan jämt. Men jag har insett bortom alla tvivel nu att min inre stress inte bara beror på yttre omständigheter. Den finns där även när det inte finns något konkret att vara stressad över.
Det är alldeles för lätt att hitta på förklaringar till en diffus känsla och intala sig att så fort det eller det har löst sig, eller så fort jag har gjort det eller det, så kommer allt att kännas lugnt. Men det funkar ju inte så. Jag vill kunna uppleva lugn mer eller mindre oberoende av mina yttre omständigheter. Det har gått ett bra tag sedan det rådde konstant krisläge i mitt liv, ändå tycks jag ha så svårt att koppla av.
Jag brukar säga att jag aldrig har tråkigt, men det är kanske för att jag inte låter mig själv ha det. Ständigt sysselsätter jag mig med stimulerande saker, om inte i praktiken så löper fantasin och kreativiteten amok i tankarna. Kanske behöver jag lära mig att ta pauser från det.
Men hur? Att bli eremit på ett berg är inte riktigt ett alternativ. Jag vill liksom kunna leva något som inte vore helt olikt ett rimligt liv, utan att känna den här ständiga hetsen. Visst motiveras jag av lust i mycket av det jag gör, men när jag kommer på mig själv med att engagera mig i saker bara för att inte göra andra besvikna har det gått åt helvete för långt.
Jag trodde att stressen mer eller mindre skulle släppa av sig själv när läget blev lugnare, men tydligen inte. Jag vaknar fortfarande ofta med hjärtklappning och en känsla av undergång, även om jag vet att jag kommer klara det arbete jag tar mig för, att jag snart kommer få träffa någon i vars sällskap jag inte behöver låtsas, och att det egentligen finns väldigt få saker som jag måste göra.
Det är som att stressen har byggt bo i min kropp och vägrar att släppa taget. Kanske skall det vara så här, kanske gnäller jag över ingenting. Jag är ju uppenbarligen fantastiskt funktionell jämfört med hur det har varit i en del kassa perioder. Jag jobbar, jag producerar kreativa saker, jag upprätthåller till någon grad ett socialt liv, min kropp förfaller inte. Men nej, jag vägrar. Om livet går ut på att tvångsmässigt uträtta det ena stordådet eller trivialiteten efter den andra med tankar som maler på som en ångvält utan handbroms i en nedförsbacke, då vill jag inte vara med längre.
Jag vill kunna bara existera, själv och i sällskap av andra, utan att den där demonen viskar mig skuldkänslor, med munnen full av hjärtmuskel och med klorna envist inborrade i mina lungor. Att säga nej lite oftare, det vore najs. Till både mig själv och andra. Och att sluta bry mig så förbannat jävla mycket.
Kärlek och det löser sig för fan,
Winterdragon
