Åh vad jag trivs bra i Prag. Hela staden luktar pannkakor och mytologi. Det är nästan som om det fanns en legend om varenda gatsten. Här spankulerar jag runt tillsammans med mina skrivarklasskamrater. Vi har hälsat på Franz Kafka, Tycho Brahe och Antonín Dvořák, för att nämna några beundransvärda personer. Vi har ätit mängder av utsökt veganmat. Vi har skrivit på gator och torg, i trädgårdar och kyrkogårdar, på museer och caféer. Och så har vi ägnat oss åt historia och sagor, i en utsökt transcendental blandning. (Jag är egentligen inte säker på vad ordet transcendental betyder, men jag tycker om det ändå.) Här följer ett smakprov.
Bilden (ursäkta motljuset) förestället helgonet Sankt Mattias. Mattias var svensk, och historien om honom tilldrar sig på tiden då Sverige hade för vana att invadera staden Prag. Så en dag kom den svenska armén över Karlsbron för att bege sig mot Wallensteinträdgården. Där fanns nämligen mångtaliga vackra statyer, som svenskarna tänkte skulle göra sig snygga utanför Drottningholmsslottet. De begav sig alltså mot trädgården för att stjäla statyerna. Mattias var dock halt (det var därför han hade vandringskäpp), och dög inte till att lyfta statyer. Så han skickades iväg inför nästa dåd som svenskarna hade i kikaren: att ta sig uppför Petrikullen till Strahovklostret för att bränna alla deras böcker! Mattias’ uppgift blev alltså att i spana i förväg så att kusten var klar, och sedan rapportera tillbaka till resten av trupperna.
När Mattias gick genom Körsbärsdalen, på vägen upp mot klostret, så fick han syn på ett barn som satt ensam under ett av de blommande körsbärsträden. Det var ett litet barn, inte mer än ett år gammalt. Döm därför om Mattias’ förvåning när han hörde barnet ropa: “Mattias! Kom, Mattias!” Mattias gick fram till barnet, hukade sig ned, och frågade: “Vem är du?” Barnet svarade: “Jag är en inkarnation av den heliga Buddha.” För det är nämligen så att Buddha har för vana att dyka upp lite varstans i världen närhelst ett budskap om fred kan vara på sin plats. Så Mattias satte sig ned och talade länge och väl med Buddha, som fick honom att inse saker som att pennan är mäktigare än svärdet, och att det kanske ändå inte är så värst schysst att stjäla folks statyer och bränna deras böcker bara sådär utan vidare.
Så i stället för att utföra sina order så fortsatte Mattias sedan upp mot klostret för att varna munkarna om den kommande invasionen. Detta ledde till att munkarna hann gömma undan en del av böckerna i källaren så att svenskarna inte kunde hitta dem, och på så vis förstördes inte hela deras bokskatt när invasionen kom ikapp. Mattias själv ingick i munkarnas orden, och helgonförklarades efter sin död på grund av sin goda gärning. Han avbildas i form av en staty på Karlsbron med sin vandringsstav, och Buddha i form av det lilla barnet på axeln.
Ja, så lyder legenden om Sankt Mattias. Allting är absolut sant utom det som är påhittat.
Kärlek och mytologi,
Winterdragon
