Ensam vandrar jag längs Vintergatan
Genom hål i himlen skymtar det kosmiska ljus
som är källan till livets uppkomst
Planeter hänger tunga som mogna frukter
vars visdom vi aldrig smakat
I frostbelupen luft andas jag frihet
Rådjursben och fågelvingar bär mig genom nuet
in i evigheten
Existensen är en hemlighet
mellan mig och månens skära
som sakta bleknar i soluppgången
Jag förstår inte livet. Men känns, det gör det. Det känns som in i helvete. Kanske kan jag närma mig förståelse genom att försöka sätta ord på mina känslor. Eller så kan jag förmedla kaoset vidare. Om jag kunde få någon att känna någonting i närheten av vad jag förnimmer genom att slänga ord i ansiktet på henom så skulle jag vara nöjd. Det är vad jag vill åstadkomma med min poesi; att golva folk i några ögonblick så som världen konstant golvar mig.
Jag inser att människor skiljer sig åt i sin känslomässiga konstitution, och därmed i sin reaktion på diverse situationer. Själv tvingar jag mig ur sängen alldeles för tidigt på morgonen och ger mig ut på en löptur. Ibland handlar det mest om att härda ut, som om jag hade något att bevisa för mig själv. Men ibland är upplevelsen närmast sublim. Idag var en sådan dag. Med en bleknande stjärnhimmel och en obeskrivligt tunn skiva av månen. Fötter som flög snarare än sprang, och hela tillvaron kändes så lätt. Jag grät och skrek ut över fälten, i vanlig ordning, fast den här gången av lycka snarare än av smärta.
Jag vill att någon skall se vad jag ser, och relatera. Så jag tänker fortsätta hänge mig åt gryningslöpning och att odla min expressionism. Världen är så förbannat vacker.
Kärlek och poesi,
Winterdragon
