Jag kastas utan nåd ur sömnens djup
När verkligheten krossar nattens dröm
Min spegelbild vill krossa allt den ser
Men vattnets heta strålar gör mig lugn
Jag grymtar “nej” som svar på ett “gomorron”
Jag vägrar vara trevlig utan te
Min varma dryck, ett ögonblick av frid
Sen jag i stadens vimmel kastas ut
Sånt här får jag ägna hela dagarna åt nu. “Ta de här reglerna, ni har tio minuter på er. Bara skriv!” Det är så befriande! När det får bli som det blir så tycks orden komma självmant. I stället för att bli ivägskrämda av perfektionism och pretentioner. Lite som NaNoWriMo, fast mer varierande, och framför allt i grupp. Mina ord ekar inte bara runt i mitt eget huvud, utan de når fram till någon! Och jag får formuleringar slängda på mig att fundera över. Så här kreativ har jag inte fått vara på skoltid sedan gymnasiet, och nu består varenda dag dessutom av det uttryckssätt jag tycker allra bäst om. Jag mår så fantastiskt bra av det här.
Jag var dessutom och spelade med folkmusikerna idag igen. Lyckades faktiskt hänga med lite den här gången! En ton här, en ton där, ibland en hel melodisnutt. Nog för att det är väldans ovant och mitt huvud tycks vilja gå en omväg genom att visualisera nedskrivna noter, men det verkar ändå som att jag faktiskt till någon liten grad är förmögen att lyssna med fingrarna. Och tänk, jag får vara med ändå, fastän jag inte kan allt! Jag skall lyssna och öva, och lyssna och öva, tills jag lyckas spela utan att tänka. Det är en så härlig känsla att få vara en del av att skapa musik!
Jag får andas ord och dricka folkmusik. Livet leker med mig och jag är så, så tacksam för att min tillvaro får fyllas med så mycket lycka.
Kärlek och glädje,
Winterdragon
