Jag stirrar på mina fötter och kan inte minnas varför jag har strumpor på mig. De känns bara som ett konstigt, onödigt skal som interfererar med min kontakt med marken. Jag spenderar en underbar dag i trevligt sällskap. Prioriterar långa samtal om kvällarna framför tillräckligt mycket sömn. Förundras över att jag lyckats gå till jobbet varje dag i snart tre veckor utan att bryta ihop av ångest en enda gång. Går till optikern för synundersökning, och får konstaterat att min syn har förbättrats sedan senast. Jag visste inte att det kunde hända. Men allting i livet går väl inte utför, som optikern sa.
Jag minns fina stunder. Pannkakor och äventyr. Längtar tillbaka, och till framtiden. Det kommer hända så många coola saker. Eller så kommer allting explodera. Antingen på ett ögonblick, eller så långsamt att en inte ens hinner reagera. Men jag skall träffa fina människor. Jag skall se Garmarna vars nya skiva jag nästan lyssnat sönder. Har inte hört en platta jag fallit för så fort och fullständigt sedan Sigur Rós släppte Kveikur. Jag skall se Hedwig and the Angry Inch. Jag skall skriva en jävla massa och jag skall jobba så fucking hårt och fokuserat att jag lyckas avsluta saker.
Försöker stanna upp i nuet. Se mig omkring, vara glad över fotsulorna mot marken, över vatten mot pannan, över katter som jamar lyckligt när jag kommer hem. Försöker att inte mäta minuterna som rinner förbi alltför noggrant. Försöker vara en hygglig person trots att jag har känslor. Försöker att inte kapitulera inför omvärldens idioti. Försöker tillåta mig själv att hoppas trots att det gör lika ont varje gång jag blir besviken. Hur skall jag annars lyckas leva som om jag vore en bra människa?
Alla steg du tar skall jag vandra
Alla andetag skall jag andas
Vi lever på lånad tid
Så vi får aldrig stanna
Spränger alla gränser
Vi skall flyga aldrig landa
Kärlek och tankar,
Winterdragon
