Det var som att leta efter bevismaterial. Bevis för vad? Inga brott. Bara din existens. Din doft bleknar trots att vi inte tvättar, men dina ord finns kvar. De var det vackraste med dig, och är kanske det jag saknar mest. Bitar av en låt. Ett brev från en rollspelskaraktär. Spontan poesi. Djupa självreflektiva utläggningar. En att göra-lista. Ett litet sms med ett hjärta i.
Det är skatter nu. Det var det kanske alltid. Jag samlar ihop dem med gråten i halsen, famlar desperat efter varenda bokstav du skrivit. Saker betyder ingenting, det är bara stoft som tillhörde din kropp. Men det här är små bitar av din själ. Dina skapelser, ett märke du lämnade på världen.
Bakom orden avtecknar sig din silhuett, men bortom den är det tomt. En tystnad som är så öronbedövande att jag inte står ut utan att ständigt ha distraktioner omkring mig. Jag som brukade älska den.
Mycket är så annorlunda nu, i efterhand. Jag kan se många saker klarare, men åt vissa håll vågar jag inte ens titta. Trots att det knappast finns någon slutgiltighet kvar att frukta. Bara hålet i min verklighet som din avsaknad av existens utgör. Den parallella framtid som nu blivit meningslös att spekulera kring. De drömmar som nu saknar verklighetsförankning så fullständigt att jag knappt orkar drömma dem längre. Jag har tvingats in i nuet bara därför att det förflutna gör för ont och framtiden är för skrämmande.
Fan. Jag saknar dig så jävla mycket. Kan inte fatta att det har gått ett helt år.
Winterdragon
