Mitt sinne har inget kön

Jag jobbar på ett planetarium. I mitt jobb får jag massor av frågor, från barn och vuxna, som det är tänkt att jag skall svara på utefter bästa förmåga. Frågor om stjärnor, planeter, galaxer, och Universum i allmänhet. Men den svåraste frågan, en som jag får då och då, har ingenting att göra med astronomi.

“Är du en tjej eller en kille?”

Det är en så simpel fråga. Lite personlig, kanske, men den borde vara okomplicerad att svara på. Eller ja, jag önskar att den vore det. I stället är det omedelbar identitetskris som gäller så fort någon frågar. Jag vet inte ens var jag skall börja, och det slutar oftast med att jag är oförmögen att komma med ett begripligt svar. Eller så får jag panik och hasplar ur mig vad jag tror att de vill höra, och spenderar resten av dagen i ett tillstånd av total obekvämhet med mig själv och världen. Fan, tänker jag för mig själv. Varför var du tvungen att ställa den svåra frågan? “Hur stort är Universum?” eller “Vad hände innan Stora Smällen?” är trivialiteter i jämförelse.

Med det här blogginlägget ämnar jag sätta ord på några av mina tankar och känslor angående ämnet. Det är något som jag har tänkt på väldigt länge, ändå är det först nyligen som jag har börjat prata med andra om min egen könsidentitet. Det är knepigt, otroligt personligt, och mest av allt är jag rädd för att inte bli tagen på allvar. Men jag är så hemskt trött på att få förväntningar och antaganden tvingade på mig hela tiden som får mig att känna mig som en främmande styggelse. Därför vill jag att folk skall förstå.

Så är jag en tjej eller en kille, då? Tja, det visar sig inte vara riktigt så enkelt. Min kropp är av kvinnligt kön, och jag är i största allmänhet bekväm med den. Ändå identifierar jag mig inte som kvinna. Jag har försökt, men för det mesta känns det som att låtsas vara någonting jag inte är. Men jag vill inte riktigt vara en man heller. Ibland tror jag att det hade varit lättare om jag fötts med en manskropp, men jag tror egentligen inte att det skulle ha fundamentalt ändrat på saker.

Det handlar om dessa sabla grejer som kallas könsroller. Uppfattningar och förväntningar, ofta till och med regler och begränsningar. Uttalade och outtalade dikterar de hur vi borde agera, känna, och till och med tänka. Alltihop baserat på något så godtyckligt som vilket kön våra kroppar råkade födas med. Oftast är de osynliga, dessutom. Det kallas strukturer; sätt att resonera och uppfatta omvärlden som vi kollektivt har hjärntvättat oss själva till att se som fundamentala och ofrånkomliga.

Måste det vara såhär? Jag tror verkligen inte det. Men dessa strukturer kommer inte försvinna om vi bara ignorerar dem och låtsas att vi alla är jämställda. Nej, vi måste belysa det osedda och högt säga det outtalade, verkligen se och medvetandegöra orättvisorna innan vi har möjlighet att jobba emot dem. Det är så det funkar med undermedvetna tankemönster, och här talar vi om det på en kulturell nivå.

Vi måste börja ifrågasätta. Är det verkligen så att kvinnor och män är fundamentalt olika funtade, och att det inte finns några alternativa sätt att vara? Och måste vi verkligen kategorisera, segregera, och behandla folk annorlunda baserat på dessa påstådda skillnader? Jag tror inte det. Jag tror att en värld där ditt kön är ungefär lika relevant som din blodgrupp skulle vara mycket intressantare att leva i.

Jag vill vara fri. Fri att agera, säga och tänka precis vad jag vill. Men det är jag inte. Jag kommer på mig själv med att undvika att göra vissa saker av rädsla för att bli betraktad som kvinna. Att bära klänning, till exempel, är problematiskt för mig eftersom jag märker att jag blir behandlad annorlunda på ett ganska ovälkommet sätt. Jag får massor av kommentarer om min klädsel, och samtalsämnena har en tendens att kretsa kring utseende och allmänt skvaller, till skillnad mot mer intressanta ämnen som t.ex. vetenskap, kultur eller politik som har en tendens att tas upp omkring mig om jag har på mig traditionellt manliga eller könsneutrala kläder. Så fastän jag skulle vilja klä mig i traditionellt kvinnliga kläder emellanåt föredrar jag att bli bedömd baserad på mina tankar och intellektuella kvalitéer snarare än mitt utseende, så jag låter bli.

Det enda sättet att få respekt verkar vara genom att uppträda så manligt som möjligt. Fast medan jag ofta undviker saker som som konventionellt betraktas som uttryck för kvinnlighet så skulle jag inte vilja vara man heller. Det finns enorma problem med det maskulina idealet också. Hela den här tala-aldrig-någonsin-om-dina-känslor-grejen, till exempel, varför skulle jag vilja skriva under på det? Varför skulle någon vilja det?

Nej. Jag pallar inte mer. Du får förstå att jag är helt lugn med att du identifierar dig med vilket kön du vill, och känn dig fri att utmana eller konformera till vilka könsroller och stereotyper som helst inifrån den identiteten. Kör hårt! Men jag kan inte. Varje gång jag måste sätta en etikett på min identitet motsvarande antingen ‘man’ eller ‘kvinna’ överväldigas jag av en så djup känsla av äckel att jag helt enkelt har gett upp. Jag anser mig själv vara androgyn, agender, eller helt enkelt odefinierad. Det är en form av genderqueer.

Alltså, jag förstår att det här är förvirrande. Varför är det här relevant för dig? Varför skall du ens bry dig? Jo, jag är inte den enda som anser mig själv stå utanför könsbinariteten. Vi är ganska många, och vi förtjänar respekt och erkännande, precis som alla andra. Och ja, jag inser att det krävs en medveten ansträngning för att tänka på och behandla folk på ett sätt du kanske inte är van vid. Därför presenterar jag här några tips på hur du kan vara en Bra Allierad:

• Fråga vilket pronomen folk föredrar, i stället för att anta någonting som skulle kunna göra dem obekväma. Själv föredrar jag hen snarare än han eller hon. (Böjningsformerna hens och henom motsvarar hans/hennes och honom/henne.) På engelska är det they som gäller, inte he eller she. Jag kommer inte bli arg om du råkar säga fel, men om jag har tillräckligt med mental energi just då så kommer jag att artigt rätta dig.
• Om någon annan använder fel pronomen om någon du vet identifierar sig annorlunda, rätta dem artigt. Särskilt om personen är närvarande visar det att du tar deras könsidentitet på allvar och att de har folk på sin sida.
• Försök använda könsneutrala ord när du pratar om folk i allmänhet när deras kön är okänt eller irrelevant (vilket det oftast är, i min mening). Till exempel, använd person istället för kvinna eller man, syskon istället för bror eller syster, förälder istället för mamma eller pappa, barn istället för pojke eller flicka. Det här strävar mot ett inklusivt sätt att tala (och i förlängningen också tänka).
• Ifrågasätt inte någons könsidentitet, speciellt inte bland folk. Tro mig, det finns ofta tillräckligt mycket inre identitetskris utan att den behöver triggas utifrån av andra.
• Skämta inte om någons könsidentitet. Det kan finnas undantag om du känner personen väldigt väl, men var väldigt försiktig. Även om det bara är på skoj med inga onda intentioner trivialiserar det saken och kan undergräva personens självförtroende.
• Acceptera situationen. Även om du inte förstår. Du behöver inte förstå. We’re here, we’re queer, deal with it. Det varken skadar eller hotar dig på något sätt alls, och du är fortfarande fri att identifiera dig med vilket kön du vill.

Det får räcka för den här gången, tror jag. En dag kommer jag kanske springa gatorna fram och ropa “SINNET HAR INGET KÖN” så högt jag kan, men jag tror att blogga om det hela är ett stort nog steg i min komma ut-process just nu. Om du överlevde så här långt, tack så hjärtligt för att du läste hela den här väggen av text. Om du känner för det så skulle jag verkligen uppskatta en kommentar med dina tankar om saken. Att komma ut är läskigt, och att veta att det finns stöd hjälper något enormt. Varsågod att ställa en fråga om du är nyfiken på någonting. Men inget hat, tack. Om det är så du känner så kan du tamigfan sticka härifrån, och du kommer inte bli saknad.

Hah. Nu vet jag vad jag skall svara nästa gång någon ställer den där frågan.

“Är du en tjej eller en kille?”

“NEJ.”

Kärlek och regnbågar,

Winterdragon