“Det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren […] Allting som är skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide—då kommer de fram.“
— Tove Jansson (Trollvinter)
Så kom vintern till slut. Med minusgrader och stora vita flingor och en skidtur. Jag sitter uppe mitt i natten och betraktar snötäcket och kan inte sova. Inte så konstigt, kan tyckas. Bredvid mig har jag en sexton kilo tung ryggsäck som förhoppningsvis är färdigpackad med ägodelar jag kan tänkas behöva under ett halvår på andra sidan jorden. Och så en mindre ryggsäck på närmare nio kilo, som handbagage. Inklusive lajvkläder. Gudars skymning. Om några få timmar åker jag, först till Stockholm, sedan på trollkarlslajv, och sedan till Kuala Lumpur. Och om två veckor är jag i Nya Zeeland, detta land som jag har drömt om i en halv livstid. Nog är jag pepp, men mest är jag småförkyld och känner mig lite halvt oförberedd. Trots att visum är fixat, jag har någonstans att bo, och jag vet att jag kommer att få pengar av CSN. Och det här med att resa långt i sig är inte något nytt för mig, även om jag aldrig har rest riktigt så här långt innan. Jag har hunnit spendera åtminstone lite tid med de flesta människor som är mig kärast nu innan resan, och har nästan helt och hållet blivit övertygad om att de nog inte kommer ha glömt bort att jag finns när jag kommer tillbaka ändå.
Så jag lämnar strax vintern nu när den äntligen har kommit, och byter ut den mot högsommarvärme. Jag lämnar älskade vänner och en vår full av spelkonvent och en karneval. Men det gör inget. Jag får ett äventyr i stället, och jag kan inte tänka mig annat än att det är värt vartenda uns av ångest jag har känt och känner inför resan och alla göromål däromkring. Så. Sovdags för mig. Återkommer med äventyrsskildringar så småningom.
Kärlek och vinter,
Winterdragon
