Mina äventyr på La Palma

Jag lovade min kära faster att skriva något på svenska. Så varsågod faster och övriga svenskspråkiga, här kommer en sammanfattning av mina äventyr på La Palma. Alla bilder går att klicka på för att se i större format. Där inget annat anges har jag själv fotat med min inte alltför avancerade mobilkamera, därav den låga kvaliteten.

I mitten av augusti styrde jag kosan mot La Palma, så jag har alltså bott här i nio veckor nu. La Palma är den nordvästraste av Kanarieöarna, som ligger i Atlanten utanför Afrikas kust (geografilektion). Det är en ganska liten ö egentligen, med sina 700 kvadratkilometer. Nu kanske inte kvadratkilometer ger så bra storleksuppfattning för någon som inte är kartograf till yrket, så låt oss som jämförelse säga att Gotland har en yta av 3000 kvadratkilometer. Det betyder alltså att La Palma är knappt en fjärdedel så stor som Gotland.

Gotland och La Palma i samma skala. (Bildkälla: Google Earth)

Det är inte så väldans stort för en population på uppemot 90000 personer, med svenska mått mätt. (Jämför med Gotlands drygt 20000.) Tänk nu denna lilla ö, och ställ Kebnekaise därpå. Typ. La Palma är en vulkanö som bildades för cirka tre miljoner år sedan, och kanterna på den stora vulkankratern reser sig idag 2.4 kilometer över havsytan. För cirka en halv miljon år sedan eroderade en stor bit av berget bort och trillade ner i havet, så nu är det en flera kilometer djup grop där den ursprungliga kratern var, kallad Calderan.

Det är vid den högsta bergstoppen alldeles vid randen av Calderan som Observatorio del Roque de los Muchachos ligger. Där finns 13 av världens mest avancerade teleskop, varav ett är det svenska solteleskopet (SST). Det är ett 1-meters vakuum-refraktorteleskop med en fokallängd på 20 meter (vilket betyder att det har en lins med en meters diameter och att ljuset färdas ner genom ett 20 meter högt torn i en tub tömd på luft).

Svenska solteleskopet. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Inte för att skryta, men tillsammans med högteknologisk utrustning såsom en segmenterad spegel som  i realtid anpassar sig efter turbulens i atmosfären så går det här att få fram de mest högupplösta bilderna på solens yta som något solteleskop har lyckats producera. Som bilden här nedan, till exempel. I synfältet skulle planeten Jorden få plats hundra gånger, ändå är det här bara cirka en procent av solens yta. 

Solfläckar fotograferade med SST. (Bildkälla: Kungliga Vetenskapsakademin)

Ja, att detaljstudera solens yta. Det är ungefär det jag jobbar med hela dagarna här. Som assistent är mitt jobb att öppna upp teleskopet varje morgon, starta alla datorer, och se till så att allting fungerar. Sedan hjälper jag observatörerna med att kalibrera spektrometern, och hjälper till med observationerna om det skulle behövas eller om de vill ha en paus. Resultatet blir bilder i stil med den ovan (fast utan de fina färgerna). Mååånga bilder blir det, och väldigt högupplösta. Under en bra dag är det inte ovanligt att observatörerna har samlat ihop över en terabyte data att ta med sig hem och analysera. Spektrometern fungerar som så att den tar bilder i olika våglängder (det vill säga färger), och genom att snabbt växla mellan olika våglängder går det att göra tidssekvenser (det vill säga filmer) för att se hur strukturer ändrar sig. 

Det händer nämligen saker på solen hela tiden. Speciellt nu, när det är maximum i den så kallade aktivitetscykeln. Det innebär att det händer mycket med magnetfälten på solytan, vilket gör att det uppstår aktiva områden med solfläckar, spikuler och annat spännande. Solens atmosfär har olika temperatur beroende på höjd över ytan, vilket medför att materialet vid dessa höjder sänder ut ljus i olika färger. Det i sin tur betyder att genom att titta på ljus i olika färger så kan vi se olika lager i solatmosfären. Det bästa är om vi kan få bilder av så många olika lager som möjligt, så att dessa sedan kan användas för att ta reda på precis vad det är som händer vid olika fenomen, till exempel koronamassutkastningar. 

Någonting som har gjorts en hel del när jag har varit här är att titta på samma områden som satelliten IRIS. IRIS kan se färger som inte går att se från jorden eftersom de blockeras av atmosfären, så genom att kombinera dess data med den från SST går det att följa fenomen genom alla lager ända ut i solatmosfärens yttersta lager, koronan. Ett stort mysterium som många solfysiker just nu försöker lösa är till exempel varför koronan är så het. Detta yttersta lager av plasma som omger solen är över en miljon grader varmt. Det är lite konstigt, eftersom själva solytan bara är omkring sex tusen grader varm. Snart kanske vi kommer att veta precis hur det går till när koronan hettas upp, kanske med hjälp av data från SST?

Soluppgång sedd från SST. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Det är långa arbetsdagar, men oftast ganska lugna (så länge inget går sönder). Varje dag går jag upp före gryningen, och ser solen gå upp över ett hav av moln från tornet medan jag öppnar teleskopet. Sedan observeras det så länge det är bra väder, i bästa fall fram till någon timme innan solnedgången. Då stänger jag teleskopet och gör vad jag vill resten av kvällen. Oftast är himlen ovanför klar och molnfri, och luften torr. Men ibland kommer det höga moln, eller så kryper de låga upp för berget ända hit, och då blir det inga observationer och jag är ledig. Sen har jag dessutom två lediga dagar per vecka oavsett väder, så jag har haft gott om fritid för att utforska ön och uppleva äventyr.

Häruppe på berget brukar jag ägna mina lediga stunder åt att läsa artiklar till mitt mastersarbete, hälsa på hos de andra teleskopen (som är skithäftiga allihop), vandra, läsa böcker, stjärnskåda, och springa. Syrehalten häruppe är 75 % av vad den är vid havsnivå, och luften är oftast väldigt torr, så den första veckan var jag lite dåsig och allmänt bedrövlig i näsa, ögon och hals. Men jag har vant mig, och efter massor av löpturer i backarna som nog har förbättrat min kondition avsevärt så tänker jag knappast på det längre.

Grannteleskopen. Från vänster: William Herschel Telescope, Dutch Open Telescope, Liverpool Telescope, Mercator, Svenska Solteleskopet, Isaac Newton Telescope och Jakobus Kapetyn Telescope. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Utsikten härifrån är alldeles förstummande vacker, både uppåt och nedåt och runtomkring. Jag ser bergstoppar, vulkaner, ner i Calderan, havet, moln från alla möjliga håll, och en gnistrande stjärnhimmel om nätterna. Ön är sannerligen varierande, som en hel kontinent i miniformat, och det är ett sant nöje att utforska den på närmre håll. Mest har jag vandrat. Som längst gick jag från observatoriet, ner längs bergen, över vulkanerna, över lavafälten och slätterna, och uppför bergen till observatoriet igen. En runda på 90 kilometer på fyra dagar. Tolv timmars vandring varje dag i brant och stenig terräng. Aldrig har jag gjort någonting så fysiskt krävande innan, men gudars skymning om det inte var värt varje sekund av utmattning, svettande, blödande tår och blåsor på fötterna. Att vandra under solen och månen och stjärnorna, genom moln och dimma och mossiga skogar, med allt jag behöver med mig på ryggen och få se, höra, lukta, smaka och känna dessa vidunderligt vackra och varierande platser på nära håll gör mig helt löjligt lycklig.

Månuppgång över Calderan.

Hällristningar, vattenfall, kaktusar, svarta stränder, höga vågor, stilla hav, tallar, ödlor, fåglar. Det finns oändligt många intressanta och lyckoframkallande saker här. Varje dag går jag ut för att äta lunch utanför teleskopet, och ibland kommer två korpar flygande: Carmelo och Nevermore. De äter ur min hand och hoppar upp på min axel och i mitt knä, och ibland stjäl de halva min lunch. Lätt värt för så fina, intelligenta vänner. Andra dagar när det blåser tittar jag på när de flyger. De och de inhemska arterna av kråka och svala. De cirklar upp på varma luftströmmar, dyker ner i Calderan och svischar förbi bergsväggarna (eller mig!) med osannolikt få centimetrar tillgodo.

Korp på bergstopp.

Jag har simmat, lekt bland vågorna och snorklat. Till och med testat att dyka med tuber trots att jag aldrig trodde att jag skulle våga det. Sett sjöborrar, krabbor, plattfiskar som knappt gått att urskilja från havsbotten, och fiskar som skimrat i blått och alla regnbågens färger. Jag har testat skärmflygning och sett vulkaner och lavafält från ovan. Varje dag äter jag lokalodlade frukter och grönsaker, såsom avocado, mango, ananas, persikor, vindruvor, papaya, chirimoya, guava, guarana, sötpotatis och massor av andra läckerheter som jag inte ens visste namnet på innan. Trots att den spanska matkulturen innehåller rejält med kött och fisk är det inte ett dugg svårt att vara vegan här, speciellt inte när jag har möjlighet att laga min egen mat. Jag har lärt känna både astronomer och lokalbefolkning. Mest tyskar och norrmän dock (jag har nog lärt mig mer norska än spanska under tiden jag varit här). Och möss. När hösten kom började möss flytta in i observatoriet. De är söta, men det är inte så bra att de trampar runt i och gnager på den optiska utrustningen, så vi måste tyvärr sätta upp fällor. En gång såg vi något svart och repliknande röra sig över solens yta i en av kamerorna. Det visade sig vara svansen på en mus som börjat bygga bo där…

Pithaya, även känd som drakfrukt.

Jag har blivit solbränd och betydligt mer avslappnad än jag brukar vara. Det känns lite som att tiden står stilla här. Som att La Palma är en ö i både tid och rum. Dagarna är i stort sett likadana, och bortsett från att det har blivit marginellt kallare och mörkare sedan jag kom hit så tycks det mig ändå råda ett tillstånd av evig sommar, med tillhörande sinnesfrid. Stress existerar nästan inte här. Tillvaron är fridfull och helt och hållet anpassad efter väderförhållandena. Den dramatiska skönheten och den väldigt varierande och påtagliga naturen har fått mig att bli helt handlöst förälskad i den här platsen. Jag har nu varit hemifrån längre än jag någonsin tidigare varit i mitt liv, och det känns underbart. Hade det inte varit för att jag saknar mina vänner och min katt helt galet mycket så hade jag lätt kunnat stanna kvar här i paradiset.

Arton sekunder före soluppgången. I fjärran syns Teneriffa.

Om en vecka åker jag hem. Till mörker, regn, kyla och stress. Men det blir nog bra, det är så mycket jag älskar med tillvaron i Sverige också. Åh, vad jag kommer sakna denna fantastiska plats. Någon gång i framtiden hoppas jag återvända hit. Det här har varit ett oerhört lärorikt, roligt och vackert äventyr som jag är tusenfalt tacksam för att få ha varit med om.

Kärlek och äventyr,

Winterdragon