Ligger hemma, däckad av en post-konventsförkylning. I väntan på att jag återfår krafter nog att ta itu med plugg och dylika göromål igen tänker jag inifrån feberdimman skriva ner några reflektioner angående ett diskussionsämne som praktiskt taget verkar ha förföljt mig på sistone: tro, skepticism och deras eventuella samspel. Det är ju på något sätt en metadiskussion av episka proportioner, och kanske är det i grund och botten inte mycket mer än en definitionsfråga, men jag tycker att ämnet är intressant att utforska ändå.
Det verkar vara så att människan har en tendens att tro. Våra hjärnor har utvecklats så att de är bra på att se samband, så till den grad att den ibland lyckas göra det också där det inte finns några. Övertygelsens kraft är stor: placeboeffekten kan få oss att må bättre av att äta mediciner utan verksamma substanser i. Är dess kraft till och med så stor att placeboeffekten kan kvarstå även efter att den har uppdagats för medvetandet? Detta behöver undersökas närmare, men mig tycks det vara så.
I så fall skulle det innebära att det åtminstone till viss del går att medvetet styra sin tro. Att bestämma sig för att vara övertygad om något. Det vore ganska skönt att göra, kan jag tänka mig, för det är ju ett helvete att tvivla egentligen. Vetenskapens ambition att så långt det är möjligt motarbeta människans naturliga tendens att ta saker för givna utan att ifrågasätta de eventuella sambanden närmare: skepticism. Det är jobbigt eftersom det hela tiden måste vara en medveten process, och ett tänkesätt en måste lära sig, men det är nödvändigt i kampen som är sökandet efter ultimata sanningar (flyktiga kreatur vars existens är omtvistad, men jakten på dem är ständig).
Går det att hålla isär två tänkesätt? Jag försöker, och det är ändå rätt häftigt att se här inifrån systemet hur bra det verkar gå. Det naturvetenskapliga, ständigt ifrågasättande, omvärderande och skeptiska. Det är jävligt praktiskt i sökandet efter lite bättre levnadssätt. Men att bestämma sig för att tro och vara helt övertygad om någonting när denna övertygelse i sig kan tänkas kunna påverka resultatet kan kanske också vara användbart. Att välja att leva som om en var helt övertygad om någonting trots att en innerst inne inte har så mycket hopp kvar kan skänka en hopp, och i allra bästa fall också konkret göra situationen bättre, om än genom indirekta effekter som sprider sig och emergerar.
Hm. Någon gång skall jag återvända till detta ämne; utveckla mina resonemang och ge exempel, men det här är allt jag klarar att klämma ur mig inifrån feberdimmorna för stunden. Jag är inte tvärsäker på särskilt mycket alls, utan snarare är det så att dessa tankegångar har börjat bli trevande utforskade av mitt medvetande sedan en tid tillbaka. Diskutera gärna mina funderingar med mig, allra helst om du har någon forskning på ämnet att hänvisa till. Jag är idel öra.
Feber och filosofiska funderingar,
Winterdragon
