Dag 8: Ett ögonblick

Jordbävningar, tsunamier, explosioner, katastrofer. Tusentals dör, eländes elände… och jag bara bloggar på som vanligt. Å andra sidan, vad kan jag göra åt saken?

Ett ögonblick, alltså. Det första som dyker upp i mitt minne är absurt orelaterat till ungefär allting.

Det var någon gång under mellanstadiet, i fyran kanske. Vi var på en studieresa med skolan till ett nunnekloster, för att lära oss hur livet som nunna tedde sig under medeltiden (eller om det var nu för tiden, hur stor skillnaden nu är). Vi blev tilldelade olika roller, och jag minns att jag fick vara abbedissa. När vi var färdiga i klostret satte jag och min bästa vän oss ner på en bänk för att äta våra matsäckar. Jag hade med mig pannkakor, som vanligt. Jag tycker fortfarande att det är den ultimata utflyktsmaten. Medan vi satt där och mumsade kom en av våra lärare (eller fröknar som det hette på den tiden) och skulle sätta sig på bänken mitt emot oss. Vi såg henne ta upp en näsduk ur fickan som hon omsorgsfullt torkade av bänken med. Sedan grävde hon fram en plastpåse ur en annan ficka, bredde ut den på bänken, och satte sig på påsen.

Tänk vad svårt vi hade att hålla oss för skratt. Det låter inte så hysteriskt kul så här i efterhand, men då var det höjden av humor, och vi kan fortfarande fnissa åt det när vi kommer att tänka på händelsen. Hå hå, ja ja. Den som är lättroad har mycket att glädja sig åt.