Åh, gudars. Jag får alltid prestationsångest och hjärnsläpp när det kommer till att berätta om mig själv. Jag ser inte fram emot min första arbetsintervju. Well, där har vi ju någonting om mig, i alla fall. Nervös och överanalyserande är två rätt genomgående drag i min personlighet. Det är förstås möjligt att jag inte analyserar tillräckligt, och att det är därför jag är nervös allt som oftast. Hard to tell.
Jag slingrar mig, jag vet. Men mina osäkerheter åsido, det här är också ett inlägg där jag måste avgöra hur privat jag vill vara i den här bloggen. Hur mycket av min själs slemmiga innanmäte jag har för avsikt att lägga ut för allmän beskådan, för all framtid. Det är kanske inte en bra idé att över huvud taget blogga, med tanke på eventuella framtida anställningar och konsekvenser och yada yada. Det är många som har poängterat för mig att allt som läggs ut på internet kommer alltid att finnas kvar i någon form och kan komma att användas mot mig när som helst senare i livet. Fullt möjligt, men det kan bilder tagna på en slumpmässig fest tagna ur sin kontext också göra. Jag tänker inte ta på mig en foliehatt och leva i ett hål i marken resten av livet. Jag är lika exhibitionistisk som alla andra, bara inte lika socialt begåvad.
Därmed inte sagt att jag kommer förpesta allmänhetens tillvaro med minutiösa detaljer om mitt privatliv. Det har inte jag (och förhoppningsvis ingen annan) något intresse av. Namn, kontaktuppgifter och intrikata upplysningar om mina vänners förehavanden kommer alltså inte att dyka upp här. Om du känner mig är det förmodligen inte så svårt att lista ut att det är jag som ligger bakom dravlet i den här bloggen, och eftersom jag inte har något intresse av att smutskasta mina vänner på den här sidan (eller över huvud taget, för den delen) så ser jag inget problem i att tumma på anonymiteten där.
Så, nu när jag är klar med att analysera sönder den saken kan jag slänga ut några mer eller mindre relevanta fakta om vem jag är IRL. Nörd, skulle jag förmodligen utan problem kunna klassas som, eftersom jag föredrar att sitta hemma och läsa böcker framför socialt umgänge i form av krogbesök och diverse fester. Därmed inte sagt att jag är en total enstöring, jag har vänner som jag tycker om att umgås med (uppskattar till och med att träffa nya människor om de delar mina intressen), men gränsen för vad som klassas som social överdos ligger inte särskilt högt hos mig. Numera har jag inga problem med detta; livet blev så mycket roligare när jag slutade vilja vara normal.
Jag är gammal nog att få köpa sprit, men för ung för att skaffa barn. Tekniskt sett är jag förstås gammal nog, men jag betvivlar att jag någonsin kommer att vara tillräckligt vuxen mentalt. Föregående mening går att applicera på både att köpa sprit och att skaffa barn. Begreppet vuxen är nog inte så åldersbundet som folk tror, och det är inget jag riktigt identifierar mig själv med. Visst, jag är myndig och får rösta, bor själv och kan starta en tvättmaskin utan att ha sönder den, men jag köper sockrade flingor och kletiga saker att ha på mackan, prioriterar roligt framför nyttigt och stannar uppe mycket senare på kvällarna än jag borde. Jag läser astronomi på universitetet och har inte så väldefinierade framtidsplaner som många väntar sig. Jag ägnar min fritid åt att läsa både skön- och facklitteratur, att lyssna på och spela musik, att slåss med svärd och att vandra kortare och längre sträckor. Samt, uppenbarligen, åt att skriva.
There ya go. Det får räcka.
Winterdragon
