En kommentar om det här med rasism, som i och med Sverigedemokraternas intåg i regeringen helt plötsligt tycks ha blivit väldigt relevant att diskutera (för det funkade visst inte att tiga ihjäl dem! *alla svimmar av förvåning*), tycks vara på sin plats. Jag varnar för att jag nu kommer att använda mig av en anekdot, en engångshändelse utan statistisk signifikans, men jag skulle vilja göra en kvasiutbildad gissning om att den är ganska representativ. Men diskutera gärna med mig om du är av en annan uppfattning.
Händelsen utspelade sig på bussen, på väg hem från jobbet. En tant i sisådär 65 års-åldern (vild gissning) steg på bussen före mig och frågade busschauffören vart bussen går. Busschauffören var, likt många busschaufförer i Lund, av ett inte helt typiskt svenskt utseende (alla i Sverige är ljushyade, blonda och blåögda, det vet ju alla) och talade med en lätt brytning. “Mot Gunnesbo”, svarade chauffören, klart och tydligt och omöjligt att missförstå. Tanten var dock inte nöjd, hon upprepade frågan många gånger och hävdade att hon inte förstod vad chauffören sa. Till slut vände sig den stackars chauffören mot mig och frågade om jag förstod vad han sa, och om jag kunde säga det till tanten, vilket jag gjorde. Jag pratade antagligen betydligt mer otydligt och mumlande än chauffören gjorde, men då var det minsann inga problem att förstå. Tanten gick och satte sig och muttrade lite förtroligt (dock högt och indignerat) åt mitt håll: “Ja, jag hör ju lite dåligt, och så är det ju inte så lätt att förstå vad de där säger”. Den ledsne och smått desperate chauffören svarade: “Nej, du är inte den förste att säga det, det händer mig hela tiden”, vilket tanten inte bevärdigade med ett svar. Och jag bara satt där som ett fån och kunde inte komma på något att säga för att göra situationen bättre. Det blev en obekväm bussresa efter att ha fått ett exempel på rasism uppkört rätt i nyllet.
För det är just vad det är. Rasism. Det finns inget annat ord som beskriver vad den här tanten utövade. Slutsatsen jag vill stödja med ovanstående exempel är nu följande: den allmänna bilden av rasism stämmer inte särskilt bra överens med den mest vanligt förekommande, just den vardagliga. Rasism är inte bara rakade killar i kängor med hakkors på jackorna som tycker att Hitler var en hyvens kille. Den finns säkert den också, men det är inte den som är det stora problemet. Om all rasism tog sig så tydligt uttryck skulle den antagligen vara mycket lättare att bekämpa. Det är just det här subtila (även om subtil vore väl diplomatiskt att säga om tantens attityd i mitt exempel), svårt-att-sätta-fingret-på, nästan omedvetna vardagsrasismen som är grunden till problemet. Låt mig utveckla nästan omedvetna. Jag vet inte om tanten i fråga var medveten om att hon gjorde sig skyldig till ett främlingsfientligt och diskriminerande beteende. Jag vill hoppas att hon inte var det, även om många observationer har fått mig att luta åt slutsatsen att människor i grund och botten är onda.
Jag tror att en nyckel till hur rasism skall bekämpas är att just medvetandegöra det omedvetna. Att påminna alla och envar om att det inte är acceptabelt att bete sig så här, att det inte bara är ohyfsat och elakt, utan rent av riktigt farligt. Det kommer, förr eller senare, att leda till utfrysning, våld och politiska otrevligheter. Det är inte lätt! Det måste vi vara medvetna om, att det tar emot att bryta ett tänkesätt och att föra fram saker i ljuset som vi helst skulle sopa under mattan. Det är klart att det bekvämaste är att bara göra och tänka som en alltid har gjort, för att göra grova generaliseringar och tänka i grupper om “vi och dom” är ändå på något sätt inrotade mönster hos den mänskliga hjärnan. Alla är vi främlingsfientliga på något plan: vem har inte känt att vi helst umgås med dem som är så lika oss själva som möjligt? Inte nödvändigtvis för att vi ser likadana ut, utan kanske för att vi är lika gamla, har samma intressen, eller tycker likadant. Se bara på alla föreningar och klubbar, sekter, bekantskapskretsar och så vidare. Och som en viss författare uttryckte det:
“The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the oldest and strongest kind of fear is fear of the unknown.”
— H.P. Lovecraft (Supernatural Horror in Literature)
Därför är det både skrämmande och obekvämt att bli medveten om sina fördomar, göra upp med dem och möta människor på rättvisa villkor. Men det är nödvändigt att vi gör detta om vi skall kunna leva i samma värld utan att föra krig mot varandra (och därmed mot oss själva). Det kommer att vara svårt, men vi måste, för smärtan vi får betala för den här “mentala frigörelsen” är ingenting mot vad alla som utsätts för rasism och främlingsfientlighet får uthärda varje dag. Det kommer att vara en kamp i uppförsbacke, men jag är övertygad om att det går att utrota rasismen, och att det måste börja med kunskap. Kunskap, och modet att våga öppna ögonen och ta den till sig!
Låt oss rädda världen med kunskap, mod och vänlighet
Winterdragon
