Regnet strilar oupphörligen, och det mörknar allt tidigare. Trots regnkläder, stövlar och sydväst blir jag kall och blöt så fort jag sticker näsan utanför dörren. Idag hade jag helst legat kvar under täcket, men trots allmän brist på energi har jag masat mig iväg till en massa ställen. Folk är lika blöta och kalla som jag, och allmänt vresiga. Nog för att jag brukar tycka att hösten är ganska trevlig, men dagar som dessa känns det verkligen som om hela världen gör allt för att få mig deppig. Den lyckas nästan, men inte riktigt. Nu sitter jag och torkar upp och värmer mig med en kopp thé. Känner mig ganska tillfreds, men sömnig. Skulle helst gå och lägga mig direkt, men jag har lovat mig själv att vara produktiv idag.
En glad nyhet är att jag äntligen har fått hem min kära cello från reparatören! Den låter bättre än någonsin, och jag har verkligen saknat att spela på den. Nu kan jag öva igen. Känns skönt, för det är inte bara nödvändigt för orkesterspelandet, det är också jävligt terapeutiskt.
Thé och höstrusk,
Winterdragon
Det är verkligen terapeutiskt att spela! Jag saknar min kontrabas så mycket!!!
Sv: Ja, jag hittade klippet du hade lagt upp på FB. Tyckte att det var lite häftigt så det var därför jag lade upp det i min blogg (och för att jag inte kom på något kul att skriva om 😉 )
Morotsflöjten är verkligen helt fantastisk! Fattar inte hur de får så bra ljud i den!