Visdomständer och dödsångest

Har inga revolutionära åsikter eller ens halvhjärtat propagerande att komma med idag. I stället får det bli småbanala skildringar av verkligheten. Främst min verklighet. Bear with me.

Gick till säng i förrgår kväll med en sjujäkla tandvärk i en visdomstand, en käke som inte ville öppna sig och en halvt igensvullen hals. Vaknade med förvärrat tillstånd och ägnade några timmar åt att försöka få i mig frukost. En hel del smärta senare lyckades jag. Intalade mig att det nog inte var så farligt och att det skulle gå över av sig själv. Kanske är jag överdrivet skeptisk mot värktabletter, men jag hade nog inte lyckats svälja dem ändå.

Uträttade diverse ärenden, fick ett jobb (!), kom hem. Ringde sjukvårdsupplysningen, bara sådär i fall att. Blev hänvisad till tandvården, ringde dit. De lät mycket bekymrade och tyckte att jag borde ha ringt omedelbart, och att jag inte borde gå och lägga mig i mitt tillstånd ifall halsen skulle svullna igen helt och jag skulle få slut på luft och kvävas och dööö. Fick akuttid, cyklade dit. Var skiträdd, hade dödsångest och såg hemska bilder framför mig där jag fick decimeterlånga nålar instuckna i min hals.

Men jag överlevde, obviously. Tandläkartanten tyckte synd om mig, petade lite på tandköttet över min visdomstand som visade sig ha en infektion som spridit sig ner i halsen. Happens all the time, tydligen. Fick penicillin (jävla stora tabletter som är ett helvete att svälja när halva halsen är blockerad) som skall råda bot på eländet.

De verkar faktiskt hjälpa. Jag behöver inte kämpa som en idiot för att lyckas svälja längre, och det gör marginellt mindre ont i käken. Den är fortfarande rätt fastlåst, dock. Sov som en sten i natt, vaknade inte ens när väckarklockan ringde, och ägnade tydligen halva natten åt att jama åt katten. Har inget minne av det. Idag är jag mest groggy och allmänt oinspirerad. Men det ordnar sig. Min tandvärk skall ju gå över.

Lycka kan vara något så enkelt som att inte ha ont.

Winterdragon